På min avdelning tar vi gladeligen och medvetet emot prao-elever från högstadiet, grundskolan. Det är med glädje vi tar emot tonåringar på min avdelning för att de ska få uppleva att få vara delaktiga på min arbetsplats. I min värld nekar man inte ungdomar att få en prao-plats i detta samhälle. Vad signalerar vi vuxna om vi säger nej,,,,, ???? Kom inte hit....orkar inga mera "barn".....nej, nån annan kan ta emot..... de tar mer energi än vad vi har.... osv..... Nej, ställa upp som en prao-plats för våra ungdomar är väl det minsta vi kan göra.?. ? Min önskan är att prao-eleverna ska få uppleva att de blir sedda ,få känna delaktighet och bli lyssnade på. En möjlighet att få möta en arbetsplats med arbetsglädje, att få känna sig viktig och ha roligt under sin praotid. I dessa november - veckor har vi fått äran att få vara en prao-plats åt ett ensamkommande flyktingbarn från Afganistan. Efter knappt ett år i Sverige får vi vara en del av elevens utbildning i svenska samhället. En prao-elev på 16 år som visar stor tacksamhet över sitt "nya" liv i Sverige. Som berättar för oss om flykten från Afganistan. Som gått till fots till Iran, via Turkiet, Grekland, Italien, Tyskland mot Sverige. Åkt med båt i 7 timmar och varit livrädd. ... Som ändå har kontakt med sin mamma och bror ,via internet , som flytt med till Iran. Hen har lärt sig det svenska språket riktigt bra och är såååå populär bland avdelningens barn och vuxna. Hen visar stor tacksamhet och är otroligt arbetsvillig, artig, trevlig och glad. Själv känner jag mig priviligerad att få vara en del av prao-elevens utbildning i vårt svenska samhälle.
Samtidigt får jag en större förståelse för de ensamkommande flyktingbarnens situation och ger mig givetvis en utmaning .... för jag vill gärna vara en del av deras "nya land".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar